Endometrios, kampen om ett barn

ibland glömmer jag bort att jag faktiskt är anonym och att jag för skriva vad jag vill. Det är terapi får mig, att kunna skriva ut det jag känner, som jag inte kan berätta för någon. Detta blir ett sånt inlägg. Jag lever inget värdigt liv. Det som faktiskt håller mig vid liv är väntan…

böttre i värken men sämre i huvudet. Det verkar som ja kan sova varannan natt och varannan går det åt helvete. Ärdötrött och har svårt att hålla ögonen öppna, men när ja somnar drömmer jag hemska drömar och vaknar i panik för ja tycker de är svårt att andas å jätteyr. Å då har ja…

det här går inte. Tror tyvärr jag måste avbryta min behandling. Jag har så fruktansvärt ont. 

Känns som jag ursäktar mig varje gång jag skriver, för utebliven uppdatering, men igår va den värsta dagen och kvällen på länge. Det var så nära att vi åkte in till akuten, men jag vet att man bara får sitta å vänta, så kändes meningslöst. Jag kunde inte sitta eller ligga, och hade så ont…