En fråga som jag ställt mig många gånger. Varför jag ? Vad har jag gjort för att förtjäna detta?
Mars månad är endometriosmånaden, då vi hoppas att sjukdomen kommer bli mer uppmärksammad. För även fast den är väldigt vanlig, så är det få i vården som kan någonting om sjukdomen. Jag fick flera olika diagnoser innan jag fick träffa en läkare som visste att det var endometrios. I det skedet hade jag blivit så mycket sämre och får idag lida med kronisk smärta varje dag, dygnet runt och har gjort det i över 2 och ett halvt år.
Ofta när man får diagnosen endometrios säger dom att det inte är något farligt. Och man får ofta höra ”den är inte dödlig.” Nej. Man kanske inte dör av själva sjukdomen. Men allt runt omkring då? Jag har velat ta mitt liv fler gånger än jag kan räkna på fingrarna. Aldrig varit nära ett försök. Men alla självmord då? Jag vet flera som tagit livet av sig pga. sjukdomen. Pga att smärtan blir för jobbig att leva med.
En annan irriterande sak är att man får höra ”men du ser ju inte sjuk ut.” Nej. Denna sjukdom syns inte på utsidan. Förutom när man ligger och spyr över toan eller är totaldäckad av morfin. Men bara för att det inte syns, betyder det inte att man inte lider. Jag lider. Jag lider av denna förbannade sjukdom. Jag hatar den. Jag önskar inte min värsta fiende denna sjukdom.
Har du smärtsamma menstruationer, ont när du går på toa, när du har sex, daglig smärta etc. (läs mer om symtom på endoföreningenshemsida) så tveka inte å sök, och ligg på. Det måste man alltid göra i vården. Ingen förtjänar denna sjukdom, fyfan!
