Idag har jag och min sambo varit på dop. Jag hade inte tänkt på att det kanske skulle bli jobbigt, men det blev det.
Först och främst barn överallt och med stor barnlängtan är det skit jobbigt.. Och under dopet, alla känslosamma fina sånger, talen, när prästen pratade om vilken välsignelse det är att få barn. Ja, osv. Då brast det. Jag kunde inte hålla tårarna borta. Fy.Fan, vad jobbigt det var. Jag ville bara därifrån på en gång, men kan ju inte riktigt storma ut, för det är ju ingen som vet om det här. Det är ju ingen som vet vad vi vill, vad vi känner. Tankar om att vi kanske aldrig får stå där. Varför gör jag så här mot mig själv? Tar ut saker i förskott? Jag har ju ingen aning egentligen. Snälla snälla, kan ivf-kliniken ringa imorgon.
Idag lider jag av fruktansvärd ledvärk, i båda bena. Så, ärligt talat ska jag inte göra ett piss idag, utan ligga i soffan och göra ingenting.
