För varje minut som går känner jag mer och mer att det är kört. Att det inte finns någon i min mage. Ångesten när jag vaknar på morgonen och känner ingenting. Springer alltid upp på toa. Inget blod? Nej. Jag vet inte vad som är värst. Att jag börjar blöda eller inser på ultraljudet att det är tomt. Blöda är nog värre, det finns ju ett litet hopp kvar annars. Fast å andra sidan kan jag ha gått i flera veckor och trott att jag var gravid, men blivit lurad.
Varför njuter jag inte? Varför går det inte? Varför finns den dumma oron och ångesten att jag ska förlora dig? Jag vill vara lycklig. Känna att vi ska bli föräldrar. Det gör jag inte. Det känns inte som det är på riktigt. Det känns som jag har blivit lurad.
