Idag är sån dag då allt känns hopplöst. Antar att man måste ha sånna dagar också. Varför skulle vi lyckas? Varför skulle vi ha den turen? Den lyckan? Det är länge kvar till vecka 13, men ändå har vi kommit en bit på vägen. Om vi skulle få missfall vet jag inte om jag skulle orka gå igenom det här igen. Denna oro, väntan, längtan.
Jag orkar inte med det här. Jag tror inte på mig själv, därför tror jag inte att vi skulle ha turen att få ett barn, att få känna den lyckan. Dessa hjärnspöken, dessa känslor. Jag blir galen.
