Idag mår jag bättre psykisk för jag mår sämre fysiskt. Haha, galet. Inatt kände jag att brösten ömmade lite igen och illa mår jag, mycket. Imorgon går vi in i vecka 10. Äntligen två siffrigt. Som jag längtar till vecka 13. 22 dagar kvar. Och tack och lov ganska mycket att göra tills dess.
Innan jag blev gravid hade jag ingen aning om hur långa veckorna verkligen kan vara. Jag visste om vecka 12, den magiska gränsen, men tänkte att den passerar man ju snabbt. Jo, tjena. Alla pratar om tidiga missfall innan vecka 13. Men för mig är tidiga innan vecka 6. Och nu när vi går i vecka 10 är det verkligt inte tidigt för mig. För enligt mig har vi kommit långt. Imorgon börjar det räknas som ett foster, en bebis, och de flesta organ är klara. Det är inte tidigt för mig. För mig har vi kommit så långt. Och det har gått så långsamt och varit allt annat än lätt. Men jag är så tacksam idag, att jag mår så illa, för igår kändes det som vår älskling lämnat oss.
Jag längtar efter att få en bebismage och känna sparkar. Så jag kan börja tro på det här. Det är fortfarande så overkligt för mig.
