Jag vet att jag inte skulle ställa in mig på att IVF-kliniken skulle ringa idag. För hon sa klart och tydligt att det inte lär bli idag. Men ändå kunde jag inte låta bli att hoppas. Att det pirrade till i magen varje gång telefonen ringde och att bli så besviken när det inte står privat nummer. Nu har jag gett upp hoppet för idag, för de lär ju ha stängt nu..
Jag blir trött på mig själv att jag beter mig så här. Min sambo tyckte vi skulle ta det lugnt ikväll, men då går ju tiden så långsamt. Jag vill ha fullt upp hela helgen så jag har tankarna på någonting annat. Hoppas hoppas hoppas dom ringer på måndag så jag slipper vänta ännu längre.
Hur kan man längta så mycket att det gör ont, efter någonting som inte finns än?
