ibland glömmer jag bort att jag faktiskt är anonym och att jag för skriva vad jag vill. Det är terapi får mig, att kunna skriva ut det jag känner, som jag inte kan berätta för någon. Detta blir ett sånt inlägg.
Jag lever inget värdigt liv. Det som faktiskt håller mig vid liv är väntan på ett barn. Jag lider varje dag, dygnet runt och kan inte göra någonting för att få det att bli bättre. Jag kanske måste ha det såhär resten av mitt liv, om vi inte hittar en behandling som fungerar. Jag kanske aldrig kan få mig ett barn.
Jag gråter hela tiden. Gråter gör att jag har så ont. Gråtet för att jag är så trött. Gråter för att hoppet börjar försvinna. Gråter för att jag kanske aldrig får ett barn.
Jag vill inte leva. Jag lever inget liv värt att leva. Men jag vill heller inte dö. Jag är fruktansvärt rädd för döden. Folk säger åt mig att kämpa och tro mig det gör jag. Det har jag gjort i 2 och ett halvt år. Men ni vet inte hur ont jag har. Hur jag mår. Vad jag känner. Ni har ingen aning.
Det känns som mitt enda hopp just nu är att avbryta behandlingen, vilket känns tråkigt som fan. Jag önskar att jag kunde sova bort dom här 6 veckorna. Att få vakna då det är dags för oss att komma till ivfkliniken. Dags för oss att påbörja resan till ett kärleksbarn.
