Jag känner att den börjar komma tillbaka. Den där jäkla ångesten jag hade förra vintern för att gå och lägga mig.
Då grundades den i att jag inte kunde somna. Låg vaken hela nätterna, det gick bara inte. Riktigt så är det inte nu. Nu är det snarare mardrömmarna som skrämmer mig. Att jag vaknar upp och mår så fruktansvärt dåligt. Dels för att jag har drömt äckliga mardrömmar hela natten och inte känner mig utvilad och dels för att jag har så fruktansvärt ont när jag vaknar. Och dels för att det tar sån tid innan jag somnar för att jag inte hittar en bekväm sovställning.
Jag känner mig konstigt. Hela jag. I huvudet, i kroppen. Även fast jag inte tar så mycket mediciner nu som förut, så är jag så trött på att proppa i mig saker som jag inte vet vad de innehåller, vad de gör med min kropp. Jag önskar att jag fick vara jag. Utan påverkan av hormoner och annan skit. Mitt hjärta hoppar över slag, jag blir yr, jag har så ont.
Det börjar bli dags för sängen. Jag ska tvinga mig själv bort denna ångest. Inte i detta hus. Detta sovrum. Det ska vara en bra plats. En trygg plats. Där vi ska bilda en familj ihop.
Imorgon ska jag ringa till ivfkliniken. Jag kan inte vänta mer. Min kropp pallar inte. Mitt psyke pallar inte.
