Sedan ett tag tillbaka drömmer jag nästan varje natt att jag är gravid. Både bra och dåliga drömmar. Många gånger förlorar jag barnet. Antingen missfall eller efter födseln. Ibland är jag världens sämsta mamma och ibland njuter jag och blir istället besviken när jag vaknar. Och jag är inte ens gravid. Tänk när man väl är det, hur ska drömmarna då sluta.
Jag längtar så jag spricker, samtidigt som jag ibland är livrädd för att det ska påverka min och min sambos relation. Tänk att senast i april påbörjar vi vår resa till ett barn, pirrig, overkligt och helt fantastiskt.
