Min väg till idag har varit lång. Den har varit plågsam, ett rent helvete om jag ska vara ärlig. Jag har velat dö, om och om igen, och idag är jag stolt över mig själv som har tagit mig dit jag är idag.
För snart 2 år sedan vaknade jag upp med värk långt ner på vänster sida av magen. Jag blev orolig att jag fått inflammation i livmodern eller äggstockarna och kontaktade vårdcentralen. Där hittade det inga fel. Jag var även på ungdomsmottagningen men gick därifrån med tipset om att stoppa in en spiral. Vårdcentralen skickade sedan en remiss till kvinnokliniken.
Den första person jag träffade där misstänkte endometrios. Hon sa att det var ingenting farligt, skickade med mig några naproxen som jag skulle äta 2 om dagen i 2 veckor och så skulle det gå över. Fick även med mig en broschyr hem om endometrios. För att dra resten kort har jag alltid plågats av extrema menssmärtor, fått vara hemma från skola/jobb den tiden på månaden. Knaprade ipren med jämna mellanrum för att ens orka gå upp ur sängen. (men trodde detta var helt normalt..)
Åt dessa tabletter i 2 veckor, ringde igen, ingen skillnad. Fick komma till en annan läkare. Hon sa att jag kunde inte ha endometrios för då hade man inte ont varje dag. Hon sa att jag hade bäckenproblem och jag fick en remiss till sjukgymnasten. Blev även ombedd att äta 3 kartor ppiller ihop för att inte få mens allt för ofta. Över 6 månader gick. Hörde inget från sjukgymnasten och mina smärtor blev värre och värre. Den dagliga värken hade börjat sprida sig ner i vänster ben och under mens kunde jag endast ligga i fosterställning, kunde inte gå på toa, grät och grät.
Fick till slut komma till sjukgymnasten, som inte hittade några fel. Besökte även en naprapat som knäckte och hade sig, men ingenting blev bättre. Sen kom en mensperiod där allt sprack. Jag hade så ont att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Sökte själv på internet och kom nog fram till att det var endometrios jag hade. Under denna tid fick jag även IBS problem även fast jag inte hade mens. Jag kunde knappt vara i skolan för jag hade så ont så fort jag behövde gå på toaletten. Kallsvettades hela tiden och mådde sjukt illa.
Kontaktade kvinnokliniken igen och sa tydligt och klart att jag trodde att jag hade endometrios. Fick en akuttid 2 dagar senare, där läkaren sa att till 98% så är det endometrios. Började med provera-tabletter som ett komplement till ppillerna och nu skulle jag äta ihop alla kartor, alltså aldrig få mens. Detta var precis innan sommaren. Efter cirka en månad blev jag smärtfri. Vilken lycka, då jag hade gått med smärta 24/7 i över 8 månader. Detta höll i sig i 3 veckor, sen kom det tillbaka. Då ökade jag dosen till det dubbla.
Sommaren plågades med IBS-besvär hela tiden, vågade knappt lämna hemmet för jag behövde ha så nära till en toalett (och helst min egna..) Augusti kom och vi skulle åka till turkiet. Smärtan var fortfarande densamma, och min mens bröt igenom, trots dubbel dos provers och ppiller. Under denna period hade jag även slutat med gluten och laktos för att se om IBS-besvären blev bättre.
Efter 1 månad började jag äta som vanligt igen och efter det försvann konstigt nog mina IBS-besvär. Jag kan idag fortfarande inte äta superonyttigt osv, men slipper besvären med att behöva gå på toa minst 7 ggr per dag.
Kontaktade läkaren igen och eftersom provera inte haft de reslutat vi velat, bokade hon in för en titthålsoperation. 3 månaders väntetid, efter 2 stod jag inte ut längre, jag hade så ont varje dag. Vid det här laget käkade jag redan alvedon och ipren varje dag, men fick även utskrivet citodon, som till en början fungerade på min dagliga värk, men efter bara nån vecka av dagligt användande slutade det hjälpa. (Dock fungerade det så mycket bättre vid menssmärtorna, tack och lov!) Jag fick i alla fall en operationstid 4 veckor senare, efter att jag ringt. I november var det dags. Dock var jag tvungen att sluta med ppillerna inför operationen då det är risk för blodpropp. Åkte hem till min mamma över en helg. Kände lite menssmärtor på kvällen och tog en citodon i förebyggande syfte. Vaknar klockan 6 på morgonen med de värsta smärtorna jag upplevt. Jag kände igen dom sedan tidigare, men innan kom de i intervaller. Dessa gick aldrig över. Tog en citodon och satt och grät och skrek. Det slutade i alla fall med taxi till akuten. Där fick jag 2 citodon till samt voltaren. Efter långa väntetider fick vi träffa en läkare, och som vanligt kan dom ju inte göra så mycket än att ge smärtlindring. Fick därefter åka hem. Blev kvar hos mamma i över 1 vecka för att smärtorna höll i sig så längre. Spydde och mådde så dåligt.
Sedan blev det dags för operation. När jag vaknar upp har jag så fruktansvärt ont, trots fullproppad med morfin. Japp, det var dags för mens igen. Samtidigt med smärtorna från operationen. Fick därför stanna kvar en natt (vanligtvis åker man hem efter några timmar) och proppades med morfin med jämna intervaller. Under operationen konstaterades att jag hade mycket endometrios, men ingenting på äggstockar och inga sammanväxningar vilket var väldigt skönt.
Det tog 2 dagar efter operationen sedan var den dagliga smärtan tillbaka. Jag fick en chock. Han hade ju tagit bort så mycket, varför har jag fortfarande ont? Detta sänkte mig totalt och jag blev sjukskriven. Efter operationen började jag med tabletterna visanne. Men efter ca 2 veckor vaknar jag upp i en mardröm. Det tjuter så högt i mitt huvud att jag trodde att det skulle sprängas. Jag ville bara vakna upp ur mardrömmen. Lyckas på något vis somna några timmar senare och på morgonen har det lugnat ner sig, men tjuter fortfarande väldigt mycket i öronen. Så efter ett samtal till läkaren var jag tvungen att avsluta behandlingen. Jag får även utskrivet tradolan att äta varje dag, där jag fick de sjukaste biverkningarna, men kroppen vande sig och tyvärr funkade de inte mot smärtan trots dubbel dos.
Efter visanne började jag med en ny behandling. Enanton sprutor som jag skulle få en gång i månaden för att sätta mig i ett kemisk klimakterium. Jag visste att denna behandling inte skulle vara lätt. Biverkningarna kom ganska fort. Smärta i svanken, där det kändes som ryggen skulle gå av. Jag fick daglig muskel och ledvärk som gjorde så fruktansvärt ont. På nyårsafton blev det akuten igen, där jag blev sjukt dåligt behandlad. Fick i alla fall rekommendationen att äta 2 alvedon, 1 ipren och 1 tradolan med 3-4 timmars intervaller i minst en vecka. Inte heller detta hjälpte mot min dagliga värk. Jag blev totalt sänkt. Fick utskrivet temgesic, som inte heller det hjälpte och som jag blev helt borta av (då det är morfin.) Jag var sjukskriven. Låg mest i soffan, grät, ville ta livet av mig så många gånger. Gjorde absolut ingenting.
Sedan fick jag en remiss till smärtrehab. Där tog dom bort temgesic på en gång och var förskräckta över att jag fått det utskrivet. Fick istället börja med 10mg saroten och 100mg gabapentin till natten. Besviken, ja. Till natten bara? Jag hade ju ont hela tiden. Sedan ökades dosen mer och mer. Enanton sprutorna fungerade inte heller som de skulle. Jag blödde exakt hela tiden. Inga menssmärtor som vanligt, men aldrig blödningsfri. Åkte på en sjuk yrsel, så slutade med gabapentinen och efter nån vecka försvann den. Även då var jag sjukskriven. Vid detta laget hade jag börjat komma tillbaka lite i skolan. Gick på det jag behövde och började må lite bättre psykiskt. Till slut var jag då uppe i 75mg saroten, utan någon skillnad i värken. Sprutorna hade gjort att värken successivt blivit lite bättre och jag började gå mer och mer i skolan. Hade även nu kommit igång med träningen, som gjorde ont under tiden, men jag mådde bättre i psyket. Under tiden jag åt provera tabletterna gick jag upp 8 kg på 8 veckor, som även det knäckte mig då jag misstrivdes som fan med min kropp.
Fick avbryta enanton behandlingen efter 3-4månader. Det skulle bli skönt att bli av med blödningarna och led-och muskelvärken. Under denna 5 månaders period hade även jag och min sambo endast varit hemma hela tiden på helgerna. Eftersom jag inte kunde dricka, umgicks vi aldrig med några vänner. Jag tappade även många vänner i min klass. Började i alla fall därefter med qlaira, som bara är ett ppiller, jag fattade aldrig min läkare där då jag tyckte det verkade så klent. Men blödningarna försvann, dock inte led och muskelvärken, utan den blev värre, men efter 1 månad så blev jag sämre i den dagliga värken. Så efter 1 och en halv månad, avslutades även denna behandling.
Efter detta var det dags för synarela behandlingen. Den gör även som enantonen att jag sätts i ett konstgjort klimakterie, men tas som nässpray varje dag. Denna behandling har jag gått på i ungefär en månad nu. jag känner en klar förbättring i värken och börjar faktiskt må ganska bra i värken. Jag har fortfarande ont hela tiden, men det är en lägre smärta. Just nu hoppas jag att jag kommer att förbli blösningfri då denna behandling faktiskt verkar fungera.
Jag vågar knappt hoppas på att kunna bli smärtfri någon dag och min läkare sa även åt mig att jag inte skulle räkna med att bli helt smärtfri. Men får ta en dag i taget och glädjas över att jag inte har lika ont som i julas.
Vi har även börjat sociala oss igen med andra och bara det gör så mycket för psyket. Jag har kunnat komma tillbaka till en fungerade vardag, vilket jag verkligen inte trodde var möjligt för 5-6 månader sedan. Jag har även klarat av år ett på min utbildning, med endast 2 kurser som jag missade under min sjukskrivning. Den ena läser jag ikapp nu under sommarlovet.
Detta är bara en liten liten del av vad jag gått igenom. Alla känslor som uppkommit, att gråta dygnet runt i flera veckor, att vara så hjälplös. Utan min mamma och min sambo hade jag aldrig levt idag.
Men smärtan har inte varit den värsta. Det tar på psyket att ha ont varje dag. Att ständigt vara trött, och att inte kunna leva ett normalt liv. Men den största smärtan av allt, var att få reda på att endometrios kan leda till infertilitet, och stora svårigheter att få barn. Detta har länge varit min högsta önskan och att ha detta i bakhuvudet har tagit hårt på mitt psyke. Jag kan fortfarande bryta ihop pga det, kan inte glädjas andra som lyckas. Jag drömmer mardrömmar varenda natt för att jag fortfarande är väldigt ostabil i psyket. Jag hatar att vara ovetandes.
Detta är vad denna blogg kommer att handla om. Min väg till att få ett barn, med personen jag älskar mest av allt. Som jag har delat mitt liv med i snart 5 år. Som har stöttat mig när jag mått som sämst, och som alltid stått vid min sida.
Jag vet inte om jag har svårigheter att få barn. Men eftersom jag har haft daglig värk i över 2 år, kommer vi inte att chansa på att försöka själva, utan vi kommer att direkt gå på IVF, då vi har rätt till det. Planerna är att göra det i höst. När jag gått på synarela i minst 4 månader och förhoppningsvis blivit mycket bättre. Synarela är ett steg i rätt riktning, och störst chans att bli gravid är efter en sån här behandling. Men även smärta gör att det kan försvåras och även stress, och det är något jag kommer att få jobba med.
Denna blogg kommer vara mycket för mig själv, där jag kan skriva av mig, men också för andra, som sitter i samma situation och inte vill känna sig ensam. För ensam är man aldrig, även fast det många gånger känns som det.
Har även valt att vara anonym till en början då jag inte vill ha någon utomstående press på mig att bli gravid, det är alltså bara min mamma som vet om min och sambons planer, då hon är mitt största stöd och skulle aldrig klara mig utan henne.
