Min mamma vet ju om att vi gör IVF och även min sambo’s mamma, även fast hon inte vet allt vad det innebär. Idag var jag även tvungen att berätta för pappa. Vi har inte haft den relationen att vi berättar allt privat för varandra, men han vet ju om min sjukdom och mina problem och så, men jag antar att jag för honom fortfarande är hans lilla tjej. I alla fall så kommer han hit i helgen och stannar till på tisdag, och eftersom äggplocket ska göras på måndag, så var jag ju tvungen att berätta. Visste inte riktigt vad jag skulle få för reaktion. Antingen att han skulle svimma (haha) eller att han skulle ifrågasätta det. Men han gjorde varken eller. Utan sa mer bara ”jahaa, (med ganska glad ton) och då frågade jag om han visste vad IVF var och då sa han att ”jaa, det vet jag.” sen var det inte så mycket mer med det. Men det känns skönt att ha berättat det faktiskt.
Det är ju svårt det där. Ska vi berätta eller inte? Hade han inte kommit, hade jag inte berättat. Och att vi berättade för min sambo’s mamma var för att hon skulle få mer förståelse, men det hjälpte ändå inte. Annars vill jag inte ha den utomstående pressen, eller frågor, eller att man måste berätta att man misslyckats, så därför håller vi oss det för oss själva. Men samtidigt så känner man sig så himla ensam ibland. Att ingen förstår (och hur ska dom göra det när dom inte vet?). Och ibland vill jag bara skrika ut det. Men jag tror ändå (för min/vår del) att det är bäst att inte berätta för några fler.
Hur har ni gjort? Vet anhöriga om att ni gör IVF/försöker få barn? Eller hur går tankebanorna? 🙂
Jag tycker det är så svårt det där, å ena sidan vill jag berätta för min familj och min mans familj om olika privata saker. Dels för att känslorna ibland sprängs inom mig och jag måste få prata med någon. Samtidigt som det är väldigt sällan som jag möts av förståelse eller nån reaktion åt det håll jag hoppats på… Nu har vi inte gjort ivf så mitt svar var kanske helt orelevant för dig hehe 🙂
Lycka till på äggplocket på måndag! Hoppas att det inte gör lika ont som förra gången. Jag hejar på dig 🙂
Inte alls orelevant, glad att du skev 🙂 Känner precis likadant. Jag har en bild inom mig vilken reaktion jag vill få, men tyvärr blev det inte så i verkligheten när vi berättade för min sambo’s mamma, och då kändes det ännu mer piss. Så det är sjukt svårt att bestämma om man ska berätta eller ej, beror nog helt på vem man ska berätta för också vad det nu än gäller 😛 Jag velar varje dag. Ibland vill jag berätta, men om det inte blir bättre av det eller som jag vill att det ska bli, så blir det ju nästan värre än om jag inte berättat. Samtidigt kan det ju bli en positiv reaktion också, att man får förståelse, det vet man ju inte. Haha, som sagt är fram och tillbaka hela tiden.. 😛
Tack snälla du, det värmer 🙂 kram på dig!