Blir så ledsen på mig själv. Som inte är glad. Jag borde vara överlycklig. Det är ju det här jag har längtat så länge efter, som varit min största dröm. Och nu är jag gravid, men inte lycklig.
Jag är så orolig. Varje sekund tänker jag på att någonting kan gå fel. Är så rädd att jag ska få missfall, att jag ska mista det lilla livet vi längtat efter så länge. Mår ärligt talat fruktansvärt dåligt. Minsta lilla hugg som jag inte känt förut analyserar jag. Gör brösten fortfarande ont? Är jag fortfarande yr? Varför har jag inte ont nu?
All min vakna tid går åt att oroa mig. Får inte mycket gjort. Önskar att någon kunde säga till mig till 110% att allting kommer gå bra. Eller spola fram tiden. Vill kunna njuta. Vara överlycklig, som vi förtjänar att vara.
Känne igen mig så väl i det du skriver. Den här graviditeten var jag nog nästan deprimerad fram till iaf v 14. Det är jättetufft när man är mitt i det. Det bästa är kanske att bara vara snäll mot sig själv och acceptera känslan man är i. Jag fick tidigt hjälp med en samtalskontakt, via mvc, och det hjälpte mig mkt. Hoppas du ska få hitta ett lugn och så småningom kunna börja njuta.
Känns ”skönt” att veta att man inte är ensam i alla fall, även fast jag inte önskar att någon annan kände såhär. Ja, det är nog viktigt att man börjar prata med någon rätt tidigt, det finns ju en kurator som är inkopplad, så ska nog ringa henne. Tack så mycket för att du skrev, det hjälper att känna att man inte är onormal på något sätt. Kram