Det var längesen jag tänkte på min sjukdom och allt vad det innebär. Förtränger att jag kanske inte kan få barn och tror att det kommer gå hur bra som helst på första försöket, även fast jag vet att chansen är liten för folk även utan endometrios. Jag vet att jag kommer bli sjukt besviken när vi inte kommer lyckas. Vi får 2-3 försök gratis, men sen då? Vad gör vi då? Hur tacklar man det ?
Men ikväll. Nu när jag är själv. Kommer tårarna smygandes. Jag måste sluta läsa om det på internet. Tror att jag har förträngt det mesta av detta halvår. Så det är nog bara bra för mig att gråta ut. Det behövs nog ibland. Även fast jag inte tänker på det längre (förut gjorde jag det varje dag) så tror jag att det ständigt finns där i bakhuvudet och därav ångesten som inte beror på någon speciell sak som jag kan komma på. Men om jag skulle gissa tror jag att det är för att det börjar närma sig nu. Oron som jag haft i 2 år om att jag kan inte kan bli gravid, kommer den försvinna snart? Eller kommer den vara kvar? Jag vill veta. Jag vill veta om jag kommer kunna få mitt älskade barn.
